H.T.M. Peerbooms, som är nederländsk medborgare, föll i koma till följd av en trafikolycka. Han
undergick en speciell intensivterapi vid en österrikisk klinik, vilken var välgörande för honom.
H.T.M. Peerbooms uppfyllde nämligen inte villkoren för intagning vid två nederländska
inrättningar, vilka i experimentellt syfte erbjöd samma medicinska teknik (denna teknik var
nämligen i Nederländerna endast tillgänglig för personer som var högst 25 år gamla). Hans
nederländska sjukförsäkringskassa vägrade att utbetala ersättning, eftersom den behandling som
patienten i koma undergick i Österrike enligt den myndighet som handlade ärendet inte innebar
någon fördel i jämförelse med den vård som fanns att tillgå i Nederländerna.
Enligt den nederländska lagstiftningen på området för social trygghet har patienter enbart rätt till
ersättning för utgifter för medicinsk vård vid icke avtalsbundna inrättningar efter att det
inhämtats förhandstillstånd. Detta gäller såväl vård i Nederländerna som i utlandet.
Den nederländska domstol som har att avgöra tvisterna mellan de berörda och deras sjukförsäkringskassor har frågat EG-domstolen huruvida en sådan lagstiftning är förenlig med principen om frihet att tillhandahålla tjänster.
Domstolen erinrar om att medlemsstaterna är behöriga att utforma sina sociala
trygghetssystem. I avsaknad av en harmonisering på gemenskapsnivå fastställs i lagstiftningen
i varje medlemsstat under vilka villkor som rätt eller skyldighet att ansluta sig till ett system
föreligger samt under vilka villkor rätt till förmåner föreligger.
Medlemsstaterna skall likafullt iaktta gemenskapsrätten och i synnerhet friheten att tillhandahålla
tjänster. Medicinsk verksamhet omfattas, även med beaktande av de ifrågavarande tjänsternas
särskilda beskaffenhet (förmåner in natura, betalningen erläggs av den försäkrade personens
sjukförsäkringskassa till sjukvårdsinrättningen), av tillämpningsområdet för friheten att
tillhandahålla tjänster.
Domstolen prövar således om dessa bestämmelser har begränsande verkningar för friheten att
tillhandahålla tjänster. Eftersom ersättning för utgifter enligt dessa bestämmelser endast sker om
förhandstillstånd inhämtats, vilket endast meddelas om två villkor är uppfyllda (behandlingen skall
vara sedvanlig i de berörda yrkeskretsarna och behandling i utlandet skall vara nödvändig), utgör
bestämmelserna ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster.
Är detta hinder motiverat?
Domstolen erinrar om att risken för att den ekonomiska balansen i systemet för social trygghet
allvarligt rubbas och upprätthållandet av en läkar- och sjukhusvård som är tillgänglig för alla utgör
tvingande finansiella hänsyn och folkhälsohänsyn som kan motivera ett hinder för friheten att
tillhandahålla tjänster.
Ett system med krav på förhandstillstånd inom ramen för en hälso- och sjukvårdsorganisation som
grundas på avtal, gör det enligt domstolen möjligt att inom den berörda statens territorium
garantera att det finns tillräckligt stor och ständig tillgång till ett väl avvägt utbud av sjukhusvård
av god kvalitet, att säkerställa en kontroll över kostnaderna och att undvika slöseri med
ekonomiska, tekniska och mänskliga resurser.
Villkoren för att erhålla förhandstillstånd, såsom de som föreskrivs i Nederländerna, skall dock
vara motiverade och respektera proportionalitetsprincipen.
Således är villkoret att den planerade sjukhusbehandlingen i en annan medlemsstat skall vara
sedvanlig godtagbart enbart om detta hänvisar till vad som är tillräckligt beprövat och erkänt
av den internationella medicinska vetenskapen.
Det andra villkoret, bestående i att den planerade behandlingen skall vara nödvändig, det vill säga
den försäkrade personens behov av att behandlas vid en utländsk inrättning på grund av sitt
hälsotillstånd, får medföra att tillstånd vägras enbart när patienten i tid kan få en identisk
behandling eller en behandling som är lika effektiv vid en avtalsbunden inrättning.
|