Jeanne Descamps undergick likväl ingreppet i april 1990. Hon väckte talan vid belgisk domstol
i syfte att från sin sjukförsäkringskassa erhålla återbetalning av sina utgifter på grundval av de
taxor som tillämpades i Belgien (49 935,44 FRF) och inte i Frankrike (38 608,89 FRF).
I december 1994 bekräftade ett utlåtande av en sakkunnig läkare utsedd av Cour du travail de
Mons att ingreppet vanligtvis inte skedde i Belgien och att det för Jeanne Descamps tillfrisknande
krävdes sjukhusvård i utlandet. Eftersom Jeanne Descamps avled medan målet pågick, trädde
hennes arvingar, Abdon Vanbraekel och hans barn, i hennes ställe i målet.
Cour du travail de Mons har frågat Europeiska gemenskapernas domstol huruvida, när det har
fastställts att tillstånd borde ha givits till sjukhusvård i en annan medlemsstat, utgifterna
för sjukhusvården skall återbetalas enligt systemet i den stat där den behöriga institutionen (här
det belgiska organet) är belägen eller enligt systemet i den stat där sjukhusvistelsen ägde rum (i
detta fall det franska systemet).
Domstolen tillfrågas slutligen vilka regler för ersättning som skall följas när sådant tillstånd som
föreskrivs i gemenskapsbestämmelserna för att få sjukhusvård i en annan medlemsstat har
medgivits, i förekommande fall genom domstolsavgörande.
Domstolen erinrar om att det genom gemenskapsbestämmelserna har införts ett system som
garanterar att en socialförsäkringstagare som innehar tillstånd att åtnjuta vårdförmåner i en annan
medlemsstat än den stat där denne är försäkrad skall omfattas av lika förmånliga villkor i den
stat där vården utförs som de socialförsäkringstagare som omfattas av lagstiftningen i den
sistnämnda medlemsstaten. Domstolen anser följaktligen att de ersättningsformer som föreskrivs
i den stat där sjukhusvården utförs skall tillämpas.
Vad beträffar vårdförmåner åligger det i princip institutionerna i den stat där sjukhusvården utförs
att utbetala denna ersättning. Ersättningen skall senare återbetalas till dessa av den institution som
den försäkrade personen är ansluten till.
Domstolen anser att när en sådan ersättning inte har kunnat utbetalas på grund av att den
institution som personen är ansluten till utan grund har vägrat att ge tillstånd, skall den
sistnämnda institutionen direkt garantera den försäkrade personen att erhålla
återbetalning av ett belopp motsvarande det som normalt skulle ha ersatts om tillståndet
hade utfärdats.
Eftersom domstolen anser att medicinsk verksamhet verkligen omfattas av tillämpningsområdet
för reglerna om frihet att tillhandahålla tjänster, fastslår den dessutom att en nationell
lagstiftning skall garantera en försäkringstagare, som har fått tillstånd att undergå sjukhusvård i
utlandet, en ersättningsnivå som motsvarar den som han skulle ha åtnjutit om han hade vårdats
på sjukhus i sin egen medlemsstat.
Under dessa omständigheter anser domstolen att principen om frihet att tillhandahålla tjänster
som anges i fördraget utgör hinder för tillämpning av bestämmelser som hindrar en
kompletterande återbetalning som motsvarar skillnaden mellan den lägre återbetalningstaxan i
vistelsemedlemsstaten där sjukhusvården utförs och den förmånligare taxa som föreskrivs enligt
systemet för social trygghet i den stat där personen är försäkrad.
Risken för att den ekonomiska balansen i systemet för social trygghet allvarligt rubbas kan
visserligen vara ett tvingande hänsyn av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i
principen om frihet att tillhandahålla tjänster, men enligt domstolen är det inte möjligt att anse att
en sådan kompletterande återbetalning som här är i fråga skulle innebära en ytterligare finansiell
belastning för sjukförsäkringssystemet i den stat där personen ursprungligen är försäkrad som är
av den arten att den hindrar upprätthållandet av vårdkapacitet eller sjukvårdskompetens inom det
nationella territoriet.
|
|