Maria Luisa Jiménez Melgar anställdes i juni 1998 av kommunen Los Barrios (Spanien) för
tre månaders tid. Hennes anställningsavtal förnyades två gånger, till och med den 2 maj
1999.
Den 3 maj 1999 skrev Maria Luisa Jiménez Melgar under ett fjärde avtal om
visstidsanställning på deltid. I likhet med de tidigare avtalen angavs inte i detta avtal när det
skulle löpa ut. Den 12 maj 1999 erhöll Maria Luisa Jiménez Melgar dock en skrivelse från
kommunen i vilken det angavs att avtalet löpte ut den 2 juni 1999.
Under tiden hade kommunen underrättats om Maria Luisa Jiménez Melgars graviditet.
Barnet föddes den 16 september 1999.
Maria Luisa Jiménez Melgar ansåg att hon hade sagts upp på ett sätt som var
diskriminerande och stred mot hennes grundläggande rättigheter. Hon väckte därför talan
vid behörig domstol mot kommunen Los Barrios.
Mål C-109/00
I juni 1995 anställdes Marianne Brandt-Nielsen av Tele Danmark för sex månaders tid från
den 1 juli 1995.
I augusti 1995 underrättade Marianne Brandt-Nielsen Tele Danmark om att hon var gravid
och att förlossningen var beräknad till början av november. Den 23 augusti 1995 sades hon
upp till den 30 september på den grunden att hon inte när hon anställdes hade upplyst Tele
Danmark om sin graviditet.
Marianne Brandt-Nielsen väckte talan mot Tele Danmark vid behörig domstol och yrkade
skadestånd på den grunden att uppsägningen av henne stred mot den danska
likabehandlingslagen.
Den nämnda domstolen ogillade talan på den grunden att Marianne Brandt-Nielsen, som
hade anställts på sex månader, vid anställningsintervjun hade underlåtit att upplysa om att
hon var gravid samtidigt som förlossningen beräknades till den femte månaden under
anställningstiden.
Marianne Brandt-Nielsen överklagade denna dom, varpå överrätten biföll överklagandet på
den grunden att det var visat att uppsägningen av henne hade samband med hennes
graviditet.
Tele Danmark överklagade denna dom till högsta instans. Det nämnda bolaget anser att det
förbud mot uppsägning av en gravid arbetstagare som föreskrivs i gemenskapsrätten inte är
tillämpligt på en arbetstagare som anställts för viss tid och som redan när
anställningsavtalet ingicks visste att hon var gravid, men underlät att upplysa arbetsgivaren
om detta och som, på grund av rätten till barnledighet, under en stor del av anställningstiden
inte skulle kunna utföra det arbete som hon hade anställts för.
De båda domstolarnas frågor till EG-domstolen avser räckvidden och tolkningen av de
gemenskapsrättsliga bestämmelserna om principen om likabehandling av män och kvinnor
vad gäller anställning. Enligt dessa bestämmelser är medlemsstaterna skyldiga att vidta
nödvändiga åtgärder för att förbjuda att arbetstagare sägs upp under perioden från
graviditetens början till föräldraledighetens slut, förutom i undantagsfall där uppsägningen
saknar samband med deras tillstånd.
I målet Jiménez Melgar har domstolen inledningsvis framhållit att medlemsstaterna, bland
annat i egenskap av arbetsgivare, enligt den ifrågavarande bestämmelsen har precisa
skyldigheter och saknar utrymme för skönsmässig bedömning när dessa skyldigheter skall
uppfyllas. Bestämmelserna ger enskilda rättigheter som de kan åberopa inför en nationell
domstol gentemot myndigheterna i en medlemsstat, om denna stat inte införlivar
bestämmelserna inom föreskriven tid (vilket var fallet i Spanien).
Domstolen anger därefter att det förbud mot uppsägning av gravida kvinnor som återfinns i
gemenskapsbestämmelserna, i vilka det inte görs någon åtskillnad beroende på
anställningsförhållandets varaktighet, är tillämpligt såväl på avtal om visstidsanställning
som på avtal om tillsvidareanställning.
Domstolen anser dock att underlåtenhet att förnya ett avtal om visstidsanställning när detta
har löpt ut som planerat inte kan jämställas med uppsägning och att sådan underlåtenhet
inte i sig strider mot gemenskapsrätten.
Under vissa omständigheter kan underlåtenhet att förnya ett avtal om visstidsanställning
dock anses innebära en vägran att anställa en viss person. Enligt domstolens mening utgör
en vägran att anställa en arbetstagare på grund av hennes graviditet, trots att hon har
bedömts vara förmögen att utföra arbetsuppgifterna i fråga, direkt diskriminering på grund
av kön. Det ankommer på den nationella domstolen att utreda huruvida underlåtenheten att
förnya Maria Luisa Jiménez Melgars anställningsavtal i själva verket berodde på hennes
graviditet.
I målet Brandt-Nielsen har den berörda arbetsgivaren gjort gällande att det förbud mot
uppsägning av en gravid arbetstagare som föreskrivs i gemenskapsrätten inte är tillämpligt i
förevarande fall. Det var i själva verket inte graviditeten i sig som var det avgörande skälet
till uppsägningen, utan den omständigheten att Marianne Brandt-Nielsen inte kunde
fullgöra en väsentlig del av avtalet. Dessutom utgjorde den omständigheten att Marianne
Brandt-Nielsen underlät att upplysa arbetsgivaren om sitt tillstånd, trots att hon visste att
hon på grund av sin graviditet inte skulle kunna arbeta under en väsentlig del av
anställningstiden, ett åsidosättande av den lojalitetsplikt som gäller i förhållanden mellan
arbetstagare och arbetsgivare, något som i sig kan motivera en uppsägning.
Domstolen erinrar om att den redan har slagit fast att det inte är tillåtet att neka någon
anställning på grund av graviditet under åberopande av de ekonomiska nackdelar som en
arbetsgivare som anställer en gravid kvinna skulle drabbas av under hennes barnledighet,
eller på grund av att den anställda kvinnan inte kan inneha den berörda tjänsten under
graviditeten.
Eftersom uppsägning av en arbetstagare på grund av graviditet utgör direkt diskriminering
på grund av kön, oavsett karaktären och omfattningen av de ekonomiska nackdelar som
arbetsgivaren drabbas av på grund av frånvaron till följd av graviditeten, saknar nämligen
den omständigheten att anställningsavtalet avser viss tid eller gäller tills vidare betydelse
för uppsägningens diskriminerande karaktär. I båda fallen beror den anställdas oförmåga att
fullgöra anställningsavtalet nämligen på graviditet.
|
|