De förmåner som följer av en bilateral konvention mellan
en medlemsstat och ett tredje land skall i princip beviljas arbetstagare i
andra medlemsstater, vilka inte är parter i konventionen.
Således kan, vid beräkning av ålderspension, en fransk
medborgare vid de italienska myndigheterna göra gällande en rätt
till pension som förvärvats i Schweiz, trots att Frankrike inte
är part i den italiensk-schweiziska konventionen.
Elide Gottardo kunde däremot inte erhålla italiensk ålderspension.
Även om de italienska myndigheterna beaktade de försäkringsperioder
som fullgjorts i Frankrike, medförde nämligen inte sammanläggningen
av försäkringsperioder i Italien och i Frankrike att hon uppnådde
den minsta avgiftsperiod som krävs enligt italiensk lag. Hon skulle kunnat
göra anspråk på italiensk ålderspension om även avgifterna
i Schweiz beaktades vid den sammanlagda beräkningen av hennes avgifter,
med stöd av sammanläggningsprincipen som gäller i i 1962 års
italiensk-schweiziska konvention om social trygghet.
Den ansökan som Elide Gottardo år 1996 ingav i Italien avslogs dock
av INPS, enbart på grund av att hon var fransk medborgare och att den italiensk-schweiziska
konventionen om social trygghet således inte var tillämplig på
henne.
Elide Gottardo väckte då talan vid Tribunale ordinario di Roma och
gjorde därvid gällande att eftersom hon var medborgare i en medlemsstat
var INPS skyldigt att ge henne rätt till pension på samma villkor
som detta organ tillämpar på landets egna medborgare.
Enligt domstolen är det fråga om en särbehandling på
grund av nationalitet. Domstolen har dessutom erinrat om att medlemsstaterna
är skyldiga att iaktta sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten vid
genomförandet av sina åtaganden enligt internationella konventioner.
När en medlemsstat ingår en internationell bilateral konvention
om social trygghet med ett tredje land, vari det föreskrivs att de försäkringsperioder
som fullgjorts i ovannämnda tredjeland skall beaktas för att förvärva
rätt till åldersförmåner, är denna medlemsstat således
enligt den grundläggande principen om likabehandling skyldig att
bevilja medborgare i andra medlemsstater som inte är parter i konventionen
samma förmåner som dess egna medborgare åtnjuter enligt konventionen.
Den medlemsstat som har undertecknat konventionen kan dock anföra sakliga
skäl för sin vägran.
Domstolen anser att en eventuell ökning av kostnader och administrativa
svårigheter inte kan motivera att de skyldigheter som följer av fördraget
inte iakttas.
Meddelandet finns tillgängligt på samtliga språk. För ytterligare upplysningar var vänlig kontakta Fionnuala Connolly tel: +352 - 43 03 33 55 fax: +352 - 43 03 2731. |