År 1998 väckte kommissionen talan i åtta olika mål
mot Förenade kungariket, Danmark, Sverige, Finland, Belgien, Luxemburg,
Österrike och Tyskland för åsidosättande av gemenskapsrätten
på flera punkter, eftersom dessa stater hade ingått bilaterala luftfartsavtal
med Amerikas förenta stater.1 Kommissionen har särskilt
anmärkt att svarandemedlemsstaterna a) har åsidosatt principerna för
fördelning av extern behörighet mellan gemenskapen och medlemsstaterna
(denna anmärkning avser inte Förenade kungariket), b) har åsidosatt
bestämmelserna om etableringsrätt i EG-fördraget (genom att i
avtalen införa en så kallad nationalitetsklausul som i praktiken ger
var och en av parterna möjlighet att vägra att ge de rättigheter
som föreskrivs i dessa avtal till lufttrafikföretag som utsetts av
den andra avtalsslutande staten men som inte ägs eller kontrolleras av
rättssubjekt i den staten, c) om de bestämmelser i avtalen som strider
mot gemenskapsrätten skulle anses vara från tiden innan fördraget
trädde i kraft, inte har gjort sitt yttersta för att göra dessa
bestämmelser förenliga med gemenskapsbestämmelserna (inte heller
denna anmärkning avser Förenade kungariket).
I EG-fördraget är luftfarten föremål för en
särskild reglering, enligt vilken rådet har särskilda befogenheter.
Rådet har, med stöd av dessa befogenheter, antagit tre paket med bestämmelser
(år 1987, år 1990 och år 1992) avsedda att säkerställa
friheten att tillhandahålla tjänster och fri konkurrens.
Förbindelserna mellan medlemsstaterna och USA på detta område
grundas på bilaterala avtal, som ger de lufttrafikföretag som utsetts
av de avtalsslutande parterna ett bemyndigande att flyga över en avtalsslutande
stats territorium. Trots att detta vid flera tillfällen har begärts,
har aldrig rådet - som har ansett att medlemsstaterna fortfarande har behörighet
i förbindelserna med tredje länder på luftfartsområdet -
gett kommissionen fullt mandat att förhandla med myndigheterna i USA. Kommissionen
fick endast ett begränsat mandat år 1996 (efter att de omtvistade
avtalenhade ingåtts). Gemenskapen har hittills inte ingått något
avtal till följd av detta mandat.
Från och med år 1992 föreslog USA olika medlemsstater
i gemenskapen att de bilaterala luftfartsavtalen skulle ändras i syfte
att anpassa dem till en särskilt liberal avtalsmodell (ett så kallat
open skies-avtal). Denna avtalsmodell kännetecknas särskilt av rätten
att trafikera en linje mellan vilken punkt som helst i Förenta staterna
och vilken punkt som helst i den europeiska staten i fråga, obegränsad
kapacitet och obegränsade frekvenser på alla flyglinjer och en särskilt
liberal ordning i fråga om tariffer, charterflyg och datoriserade bokningssystem.
Ett väsentligt element i open skies-avtalsmodellen är ett fullständigt
utbyte av trafikrättigheter: Vid sidan av rätten för ett lufttrafikföretag
att transportera passagerare från ursprungslandet till ett annat land och
vice versa, föreskrivs i sådana avtal dessutom rätten att transportera
passagerare mellan två länder med ett flygplan från ett tredje
land, på en flyglinje med ursprung/destination i det tredje landet. I praktiken
ger detta de amerikanska lufttrafikföretagen tillträde till flyglinjer
inom gemenskapen.
Det är just ingåendet (mellan år 1995 och år 1996) av
sådana avtal om ändringar i enlighet med open skies-modellen som kommissionen
har ifrågasatt genom att väcka talan i dessa mål (situationen
är delvis en annan i fråga om Förenade kungariket. I det fallet
har enbart införandet av "nationalitetsklausulen" i Bermuda II-avtalet
av år 1977 ifrågasatts).
|
a) Huruvida gemenskapens externa behörighet
har åsidosatts
Generaladvokaten Tizzano anser att när det (som i det förevarande
fallet) saknas lämplig rättslig grund, kan "nödvändigheten"
att ingå ett internationellt avtal för att förverkliga något
av målen i fördraget leda till att gemenskapen får exklusiv extern
behörighet enbart om behöriga gemenskapsinstitutioner i vederbörliga
former bekräftar denna nödvändighet. Eftersom rådet inte
har ansett det nödvändigt att på gemenskapsnivå ingå
ett luftfartsavtal av open skies-typ med USA, i motsats till vad kommissionen
har hävdat, anser generaladvokaten att den åberopade exklusiva behörigheten
för gemenskapen att ingå ett sådant avtal inte kan grundas på
dess påstådda "nödvändighet".
Generaladvokaten erinrar om att enligt domstolens rättspraxis har medlemsstaterna
när gemenskapen har antagit gemensamma regler på ett visst område
(på intern nivå) inte längre behörighet att ingå avtal
med tredje land om förpliktelser som kan inverka på dessa bestämmelser.
På områden som omfattas av gemensamma regler kan medlemsstaterna
inte i något fall ingå internationella avtal. Varje självständigt
initiativ är nämligen oförenligt med en enhetlig gemensam marknad.
Efter att ha påpekat detta, efter en bedömning av kommissionens
olika anmärkningar i de förevarande målen, fastslår generaladvokaten
att de omtvistade avtalen kan inverka på gemensamma regler enbart vad beträffar
tariffer för lufttrafik som amerikanska lufttrafikföretag
kan tillämpa på flyglinjer inom gemenskapen och datoriserade bokningssystem
(CRS). Dessa områden regleras av gemenskapsförordningar (förordning
nr 2409/92 respektive förordning nr 2299/89) och omfattas således
av gemenskapens exklusiva externa behörighet.
Generaladvokaten anser således att svarandemedlemsstaterna (detta avser
inte Förenade kungariket) inte kan åta sig internationella förpliktelser
på dessa områden.
b) Huruvida etableringsrätten har åsidosatts
Kommissionen har gjort gällande att de bilaterala avtalen med USA innehåller
en klausul (en så kallad "nationalitetsklausul"), som
ger varje part möjlighet att vägra att ge de rättigheter somföreskrivs
i avtalen till lufttrafikföretag som utsetts av den andra avtalsslutande
staten men som inte ägs eller kontrolleras av rättssubjekt i den staten.
Generaladvokaten anser att svarandemedlemsstaterna i kraft av klausulen inte
ger bolag från andra medlemsstater, vilka är etablerade på deras
territorium, samma behandling som den som förbehålls de nationella
bolagen. Endast de nationella bolagen har - under alla omständigheter -
rätt att av de amerikanska myndigheterna erhålla bemyndiganden för
de transporter som föreskrivs i de bilaterala avtalen. "Nationalitetsklausulen"
kan inte heller rättfärdigas på grundval av undantaget avseende
allmän ordning. Enligt generaladvokaten strider således nationalitetsklausulen
mot reglerna om etableringsrätten.
c) Bestämmelser från tiden innan EG-fördraget
trädde i kraft
Enligt generaladvokaten är de bestämmelser i avtalen som strider
mot gemenskapsrätten inte från tiden innan EG-fördraget trädde
i kraft och kan således inte rättfärdigas på grundval av
detta. Om emellertid domstolen skulle göra en annan bedömning, anser
generaladvokaten att de berörda medlemsstaterna inte har gjort vad som
är möjligt för att göra dessa bestämmelser helt förenliga
med gemenskapsbestämmelserna.
Förslag till avgörande
Generaladvokaten föreslår således att domstolen skall förklara
att
a) Danmark, Sverige, Finland, Belgien, Luxemburg, Österrike
och Tyskland har åsidosatt reglerna om kompetensfördelning mellan
gemenskapen och medlemsstaterna genom att i "open skies-avtalen" införa
dels bestämmelser om tariffer som de amerikanska lufttrafikföretagen
kan tillämpa på flyglinjer inom gemenskapen, dels bestämmelser
om datoriserade bokningssystem (CRS).
b) Samtliga svarandemedlemsstater har åsidosatt
den gemenskapsrättsliga principen om etableringsfrihet genom att i "open
skies-avtalen" bibehålla eller införa den så kallade nationalitetsklausulen.
Meddelandet finns tillgängligt på samtliga språk.
För ytterligare upplysningar var vänlig kontakta Fionnuala
Connolly
Europeiska kommissionen, GD X, Audiovisuell produktion, L-2920 Luxemburg, tel: +352 - 43 01 32392, fax +352 - 43 01 35249, eller B-1049 Bryssel, tel. +32 - 2 2950786, fax +32 - 2 2301280. |
1 - Nederländerna har intervenerat till stöd för dessa stater. Kommissionen har gentemot denna stat inlett ett fördragsbrottsförfarande, vilket för närvarande befinner sig i det administrativa skedet.