Det finns ingen bestämmelse om att ersättning skall betalas ut till dem som äger vattenbruksanläggningar som drabbats av ILA och VHS.

I Förenade kungariket har gemenskapslagstiftningen implementerats genom förordningar frDn Dr1992 och Dr 1994.

TvD fiskodlingsanläggningar i Skottland drabbades av utbrott av fisksjukdomar. Den ena, Booker Aquaculture, drabbades Dr 1994 av ett utbrott av VHS och den andra, Hydro Seafood, drabbades Dr 1998 av ett utbrott av ILA. Bägge anläggningarna Dlades genom ministerbeslut att destruera fisk som inte hade nDtt kommersiell storlek och att i förtid saluföra fisk som var av sDdan storlek, efter att den hade rensats. BDde Booker och Hydro vände sig till de offentliga myndigheterna i Skottland och ansökte om ersättning för de förluster som de gjort. Dessa ansökningar avslogs.

De tvD företagen väckte talan mot de offentliga myndigheterna vid Court of Session. Denna domstol frDgade EG-domstolen om äganderätten kräver att ersättning betalas ut till fiskodlare som har Dlagts att destruera fisk i enlighet med 1993 Drs direktiv.

Domstolen konstaterar inledningsvis i sin dom att det inte framgDr av vare sig systematiken i 1993 Drs direktiv eller av detta direktivs lydelse att de som äger fisk som har destruerats har en rätt till ersättning. Domstolen mDste därför pröva huruvuda direktivet, i avsaknad av ersättning, är förenligt med den grundläggande rätten till egendom.

Domstolen erinrar om att de grundläggande rättigheterna inte är absoluta, utan att de mDste beaktas i förhDllande till vilken funktion de har i samhället. Utövandet av en grundläggande rättighet kan inskränkas, under förutsättning att sDdana inskränkningar faktiskt svarar mot mDl av allmänintresse som eftersträvas av gemenskapen och att de inte utgör ett orimligt och oacceptabelt ingripande som pDverkar själva innehDllet i denna rättighet.

Domstolen undersöker därefter vilket syfte de tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelserna har och fastslDr att de syftar till att säkerställa utvecklingen av vattenbrukssektorn och att pD gemenskapsnivD fastställa hälsoregler för denna sektor. I detta sammanhang skall 1993 Drs direktiv göra det möjligt att vidta bekämpningsDtgärder sD snart det finns misstanke om förekomst av en sjukdom och att kontrollera transporter av fisk som kan sprida smittan. Domstolen fastslDr att de Dtgärder som föreskrivs i detta direktiv faktiskt svarar mot mDl av allmänintresse som eftersträvas av gemenskapen.

När det gäller frDgan huruvida inskränkningarna utgör ett orimligt och oacceptabelt ingripande, konstaterar domstolen först att de Dtgärder som föreskrivs i 1993 Drs direktiv är av nödkaraktär och vidtas för att eliminera alla risker för spridning av sjukdomen. Domstolen konstaterar därefter att dessa Dtgärder inte medför att ägarna hindras att nyttja anläggningarna, utan de underlättar den fortsatta driften av verksamheten, genom att de gör det möjligt för ägarna att sD snart som möjligt Dterinplantera fisk i de drabbade odlingarna. Slutligen medför vattenbruksverksamhet kommersiella risker, som till exempel sjukdomar. Även om gemenskapslagstiftaren kan anse att det är lämpligt att under vissa omständigheter betala ut ersättning till dem som äger djur som har destruerats, kan man emellertid inte av detta förhDllande dra slutsatsen att det i gemenskapsrätten finns en allmän princip om att ersättning skall betalas ut under alla omständigheter.

Domstolen fastslDr sDledes att de Dtgärder som föreskrivs i 1993 Drs direktiv för att bekämpa fisksjukdomar, i avsaknad av ersättning till de drabbade ägarna, inte utgör ett orimligt och oacceptabelt ingripande som pDverkar äganderättens själva innehDll.

Av samma skäl pDverkas inte äganderätten av att en medlemsstat vidtar dessa Dtgärder för att bekämpa sjukdomar utan att föreskriva att ersättning skall betalas ut.